jag trodde att en graviditet var något man såg framemot, något man bara kunde älska. nu ligger jag här igen. precis haft en otrolig "förstoppningsdump" (något jag sjölv döpt, men vilket innebär att man intw varit och gjort det stora på toa på en veckas tid och plötsligt kommer allt från alla håll. .) varenda vecka är drt samma sak.... intw tala om min rygg. försökte mig på en runda på malmö mässan igår (hem o trädgårdsmässan). inte ens det kunde roa mig då jag i bilen påvägen hem bröt ut i tårar av smärtan i ryggen... och man får absolut inte glömma de hemska nätterna som bara innehåller 2-3 timmars sömn.. jag är totalt slut.. jag vet inte om det är hormonerna eller tröttheten som spelar störst roll i alla timmar av tårar. men är jag inte totalt slut i kroppen nu, vet jag inte när jag skulle vara det!! jag har många vänner som önskar att de var i min situation. gravid och allt. men jag förstår inte. inte just nu... visst alla mår inte såhär. många går igenom en graviditet helt utan komplikationrr. tydligen inte jag... det jag kan trösta mig med att det faktiskt inte har med min op att göra. utan det bara är så!! jag vet oxå om att jag en dag kommer att glömma bort dessa tårfyllda dagar under täcket med förstoppningsdump.... men kan någon isåfall påminna mig om hur hemskt allt egentligen va?jag vet att jag i samma stund som jag får min dotter i famnen kommer att känna att det var värt varenda minut av allt illamående jag genomgått.. men jag känner inte det nu.. därför lägger jag mig i sängen igen och gråter en skvätt o ttcker synd om mig själv.. för att vara gravid är fan inte lätt!!