krizzemedza

Tackade ja till ett 9-16.30 pass. På förskolan jag AVSKYR.. 

DUM SOM JAG VAR. 

Hamnade i en 1-3 års grupp på 10 barn. 

Usch usch usch. 

Allt gick ändå över förväntansfull väldigt bra. Klockan sprang iväg och plötsligt var hon redan 15. 

Annars vet jag inte längre hur jag ska få ihop vardagen

 Känns som att jag är den enda som prioriterar i denna familjen. 

Dottern ska till sagts.  Hunden ska ha hundvakt. Jag ska kunna ta mig till o från jobb utan besvär o dottern o hund ska hämtas igen... allt ligger i mina händer.  

Och hade det inte gjort det, hade jag jobbat så betydligt mycket mer än jag gör.. 

Blir faktiskt riktigt ledsen över tanken. . För jag vill komma ut. Hatar att sitta mellan 4 väggar. 

Jag trivs med att jobba. Även om det är på ställen jag avskyr.

Älskar den där tröttheten som infinner sig efter en arbetsdag pch jag får så mycket ny energi. 

Jag vet att jag är bra på det jag gör. Och jag smälter genast in i gruppen ... 

Allt känns bara så jävla skönt. 

Men ändå är det JAG som får offra mig o skita i allt. 

Imorgon skulle det bli jobb igen. Men saker löser sig inte. 

Fanns en stor chans till ett långtidsvikariat men även det får jag hoppa. 

Kasst inlägg men jag är fan bara bitter nu... jävligt bitter :(.