krizzemedza

Ena sekunden är livet tipp topp. I nästa rasar världen framför en.. 

Idag är en sån dag.. 

Jag mår skit bra. Tänker inte på något som stör mig. Fram tills lamporna släcks.. 

Då var vi där igen. 

Sömnen kommer inte men det gör dessvärre alla tankar.. 

Jag hatar att ha det såhär.  

Jag hade många fina vänner i mitt liv.. 

Mpnga som stod mig väldigt nära.. 

Jag vet inte om det är jag eller de som förändrats, men något har hänt.. 

Idag står jag mer eller mindre ensam. 

Och det var ju inte såhär det skulle bli.. 

Jag vet att jag är svår att leva med, att jag spårar ut lite för ofta. 

Att jag kan vara så sjukligt jävla avundsjuk på saker.. 

Men jag bryr mig ändå, jag känner och jag har en tendens att älska saker lite för mycket... 

Jag älskar fortfarande varenda vän jag förlorat.  Och jag saknar de allihopa så in i norden... 

Trotts att vissa av de rasat mitt liv, fanns det endå en anledning till varför de kom in i det ifrån början... 

Och den anledningen saknar jag, och har en helvetet massa jobb för att försöka få mig själv till att släppa taget... 

Men vill jag? 

Kan inte allt bara bli bra? 

Jag har hittat ett nytt citat jag fallit för.

Så snälla.

Kan vi inte alla bara börja om? 

Jag suger på att sakna folk. 

Jag är bara jag, varken mer eller mindre. 

Bara en människa!