Fattar du inte att allt som du sa blev till min synd...
Att alla ord som du sa gick genom hjärtat som en tickande bomb...
Och plötsligt, fanns det bara aska kvar av det fina som en gång var ...

Tårar, som ingen kunde radera, inte ens på beställning...
Och så klart, du & jag, fast delade på mitten ..
 
Är du tvungen att sakna mig,
Var du tvungen att säga det till mig ... NU ?

för vet du, nu repas allt det gamla upp, nu springer det i kapp..
och FAN, jag är inte snabbare än allt..
Jag snubblad över hela skiten ...

 var du tvungen att säga det för nu sitter jag här, inser att dina ord egentligen ...

Speglar mina ..

Men det låtsas jag inte om, för du sårade mig tillräckligt..
Jag trodde jag kunde leva med att världen besegrade oss till sist..

men nu...
nu inser jag att kanske är vi starkare..
trotts allt. ..

Kommentera inlägget här: