krizzemedza

Det är väl klart att jag måste fortsätta här. 

Men så mycket i mitt liv är liksom sekretess på att jag inte vågar skriva från hjärtat längre... 

Det är så mycket i mig som vill ut. 

Och snart exploderar jag på riktigt.. 

Det känns som att det inte finns en endaste på hela jorden jag litar på längre. 

Jag har inte en endaste jag kan sitta o prata om allt med. Då menar jag verkligen ALLT... 

Jag litar inte på att någon ens lyssnar längre.. ännu mindre på att någon kommer att fortsätta stanna kvar.. 

De senaste åren har jag förlorat fler än jag någonsin kunnat tänka mig skulle försvinna. 

Någonstans måste jag nog börja inse att det är mitt fel. Att det är mig det är fel på... 

Jag började jobba med människor som behövde hjälp. Missbrukare och fd. Missbrukate. För de fick mig att må bra. De lyssnade på mog. Såg upp till mig och fick mig att känna mig stark och mogeb. Jag har sedan jag började på de jobbet kunnat se saker från lite andra ögon. Saker som varit självklara fick plötsligt en betydelse... 

Men ändå förlorade jag nästan allt på köpet.. 

Det värsta var att jag förlorade jobbet.. 

Jag fick ett nytt jobb redan dagen efter... Men det dämpar ändå inte min "förlorar känsla". Känslan över att jag är värdelös att jag inte ens kan behålla det troligen absolut bästa jobbet jag någonsin kommer kunna få... 

Jag hade en vän. Hon stod mig lite för nära... ni när hon behöver space.  Är mina ben så sköra att jag inte vet ifall jag klarar av att stå på de själv.. 

Jag förlorar henne oxå.. 

Det enda jag har kvar. 

Det enda jag vet att jag hela mitt liv kommer att ha kvar det är mina barn. Och de ser upp till mig. 

De älskar mig vilkorslöst. 

Varenda liten sekund de är vakna älskar de mig av varenda liten cell i deras kroppar. 

Och jag älskar dom.. 

Mer ön själva livet...